onsdag 27 juli 2011
Tre små bokstäver hemsöker mig
Allt känns sådär hopplöst igen. Jag vet inte vad jag ska se fram emot, bara vad jag längtar tillbaka till. Lyckan rinner mig ur händerna.. likt sand genom ett trasigt såll. Visst känns självömkan en aning patetisk, men då är jag väl patetisk. Vad blir det med livet? ...fml
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Till Fabrikören bakom tankarna.
SvaraRaderaHej.
Det låter dystert. Med sand och sånt som rinner. Men du ska veta att alla har sina egna kamper att utkämpa, det är bara dom flesta som inte väljer att berätta om dom i rädsla av att dom ska bli kallade patetiska samt ignorerade. Så du är inte ensam. Det brukar hjälpa att tänka på att man inte är ensam.
Och så är det. Den mörka sanningen. Alla har kamper.
Men vem sa att livet skulle vara lätt? Antagligen nån, men inte många.
Det låter som du måste tänka lite på vad du uppskattar här i livet, för det måste finnas nått du älskar. Om inte, vilket jag tvivlar starkt på, så får du helt enkelt hitta något du älskar.
Det kanske är en del av att vara deppig från gång till gång i tonåren, fast jag vet inte, jag är själv tonåring. Men det visar sig om några år.
Sist av allt så ska jag avsluta med vad en kär vän brukar säga till mig när jag är deppig, för det är jag också ibland.
"Du och jag, vi är kreativa människor. Därför har vi toppar och dalar med känslor. Vi är aldrig helt raka. När vi är på toppen eller på botten, då skapar vi. Såna är vi och det går det inte att ändra på, men man kan lära sig att göra det till något bra."
Hade bra och ta hand om dig
Camrat Med Slingor
Tack för din utförliga kommentar och din omtanke mystiska anonyma läsare med slingor. Jag vet att "sånt är livet", men jag vet inte hur man ska orka med att leva med det. För tillfället är det mest att jag saknar mål med livet, och har väldigt svårt att förstå vad som spelar någon roll och varför. För att gå ändå till roten av problemet kan man väl säga att det grundar sig i meningen med livet, och meningen men.. ja.. allt. Ganska generellt tankesätt kan jag tänka mig, men jag är vilse i något resonemang som har gått snett. Detta plus lite småsaker försvårar mitt liv, och för att göra det hela lite värre tänker jag; "Hur kan jag stå ut med denna självömkan. Hur kan jag stå ut med mig själv, när det finns så många människor som har det så mycket värre? Människor som förtjänar omtanken och uppmärksamheten så mycket mer än vad jag gör". Sanningen är att jag faktiskt inte står ut med mig själv, då jag finner mig själv på något sätt en aning egocentrisk.
SvaraRaderaDu har skrivit fina och väl valda ord min vän, och din vän (vars ord du citerade) verkar vara en klok människa också. Dock går det hela lite djupare än så, men jag har blottat mitt liv tillräckligt på internet för den här gången.
Återigen.. tack ska du ha, och jag önskar dig det bästa. På återseende,
Herr. G