Åsiktsfrihet på riktigt

Vi lever i ett samhälle som sägs ha åsiktsfrihet, men detta känns som en halv sanning, speciellt när det gäller politik. Åsiktsfrihet uppnås inte bara genom att åsikterna är tillåtna, utan först när de också respekteras av både de som tycker lika och olika. Ett politiskt ställningstagande bör inte användas till något slags personligt påhopp, och inte på något sätt kränkas. Allas åsikter är viktiga! Tyvärr är detta något som inte fungerar i dagens samhälle. "Jävla kommunist" och "din blåe jävel" är två exempel på hur förakt mellan de olika parterna uttrycks. Jag vill ha ett samhälle där två helt oliksinnade personer kan respektera varandra. Ett samhälle där en kommunist och en moderat kan se varandra i ögonen utan förakt. Först då har åsiktsfrihet uppnåtts på riktigt!

Soldater i kriget mot ensamheten

Jag har hittills skrivit två inlägg i direkt anknytning till vad jag och flera andra kallar ensamhället, dvs. att vi lever tillsammans men inte låter främmande människor komma oss nära. Detta är ett ämne som jag är starkt engagerad i, och jag vill verkligen få utvecklingen att gå i en annan riktning. Om detta är ett nytt ämne för dig så hänvisar jag till mina tidigare inlägg om detta; Ensamhället, Tystnaden av miljoner människor, för fördjupning i ämnet. 

En fin lördagskväll i april sitter jag och mina goda gamla vänner Rasmus och Henrik och diskuterar vad vi tycker om Karlstad, och Sverige.
- En fin stad, och jag älskar faktiskt Sverige, är bl.a. vad som sägs av de båda, och jag är beredd att hålla med. Men en negativ sak var vi också eniga om. Svenskar är inte bara blyga, utan även till en viss del främlingsfientliga, och rädda för att låta omvärlden komma nära oss. Om vi lättare kunde tala med varandra, och se varandra som jämlika, så skull vi förmodligen må mycket bättre. Vi är ensammare och mer deprimerade än någonsin. Narkotika- och alkoholmissbruk ökar kraftigt, och dessa är två fenomen jag sammankopplar med varandra.  Jag tror att ett mer öppet och vänligare samhälle skulle göra oss lyckligare. Vi kan hjälpa varandra, och samtidigt må bättre själv.

Många vill härifrån på grund av just detta, men det är inte en bra lösning på problemet. På det här sättet utsätter vi vårt kära land för ytterligare missöden. Vi är ju trots allt rätt många som tycker att det borde vara annorlunda, och när vi är så många i samma land som tycker samma sak så finns ju de möjligheterna redan här. "Alla vill, men ingen vågar", och detta har gjort att vi i princip har kört fast. Att många inte kan ta kontakt med främmande människor, men vi kan ju åtminstone börja med att tillåta de som vill försöka att göra det. Att man t.ex. inte suckar högt och ger en besvärad blick när någon ber om att få sätta sig ned bredvid en, utan istället se det som en självklarhet, och ge våra medmänniskor en välkomnande attityd.

Det har gått väldigt fort. På bara 20-25 år (gissningsvis) har vi åstadkommit detta, och det har till och med blivit normalen för vårt samhälle idag. Någon större förbättring av detta kommer med största sannolikhet inte ske lika snabbt, men om vi gör något åt det kan vi åtminstone få det att gå i rätt riktning.

Vad vi kan göra är bl.a. att visa att vi inte störs av våra medmänniskor. Det behöver inte vara stora och extrema åtgärder, utan sådana simpla saker som att säga hej till t.ex. busschauffören när man går på bussen, inte lägga väskan på sätet bredvid sig på bussen/tåget etc. Även sådana saker som att le till människor man möter gör skillnad. Vinka till bilister som stannar för oss vid övergångsstället, säga hej till människor man möter, och öka vår motivation och vilja att hjälpa andra, ja listan är lång, och man kan lätt komma på många andra sätt.

Häng med i kampen om ett gladare samhälle.
Herr. G

Tystnaden av miljoner människor

Jag börjar detta inlägg med att presentera en länk till ett klipp jag såg på viedo-sajten wimp i dag. Klippet speglar hur våran vardag blivit till ett sorts liv i tystnad. Ljudet, eller kanske rättare sagt tystnaden från 1,1 miljoner människor som varje dag reser till jobbet med tunnelbanan. Människor som lever i ensamhet trots att de omges av massor med människor, och i bland kanske till och med avvisar de som försöker ta kontakt. När ni sett klippet förstår ni nog vad jag menar. http://www.wimp.com/keepgoing/ 

Videon talar nästan helt för sig själv, men med lite nedskrivna reflektioner så skall jag nog kunna framföra mina tankar om det hela.

Han talar om att han under senaste tiden känt sig deprimerad och ensam, och att tunnelbanan inte precis hjälper i det läget, och jag förstår honom verkligen. Tomma ansiktsuttryck, avsaknad av ögonkontakt, och en tyst obehaglig stämning. Inga direkta försök till kontakt mellan människor märks av.

Det känns som att tunnelbanan egentligen borde vara en sorts naturlig mötesplats. Här finns ju så mycket att intressera sig för, för varje resa har ett mål, tunnelbanan till jobbet likaså. Målet är intressant, ty målet visar vad man vill, vad man gör för samhället, eller det kanske helt enkelt bara är ett intressant ämne. Miljontals människor med sin egen historia och olika anledningar till sin resa. Kanske kan deras resor underlätta för din egen.

Det som är lite häpnadsväckande, men ändå inte så överaskande är att när personen man talar med håller en mikrofon i handen känns samtalet mer naturligt och välkomnat, även fast det är mindre äkta. Om man relaterar till klippet så är det ju t.ex. ingen som frågar honom vad han tycker. Visserligen handlar det ju om en intervju, men personerna verkade ändock inte särskilt angelägna om att fortsätta samtalet efteråt.

Det är fint att han trotts detta lyckas få fram några leenden i denna kalla, trista miljö, och kanske fick några att tänka till och komma fram till något. Ensamheten avlägsnas och tryggheten och behaget närmar sig.

Ha en bra resa. Vi syns på vägen.