Visst är livet ett mysterium? Ett mysterium vi aldrig kommer lösa, men ändå kan vi inte sluta söka dess svar. Det bästa vi kan göra är väl att bara leva, och anta att vi av någon anledning finns till, men varför behöver vi inte veta, utan det är bara att göra det bästa av vad man har givits.
Det är såhär jag försöker tänka, och jag önskar jag alltid lyckas följa den filosofin. Jag må verka som en munter människa, men det är av och till bara en skugga av mig, en vålnad, ett skal som döljer mitt sanna jag. Livet är inte alltid så enkelt. Visst kan man säga att man alltid skall göra det bästa av situationen, att göra sin egen medvind när det blåser i fel riktning, men när motvinden är för stark ger kroppen vika för dess belastning. Det känns lite fånigt att säga att det varit tufft för mig, när jag vet att det alltid finns folk som haft det värre. Att jag överdriver det hela och ger vika för mina problem, som egentligen kan te sig relativt små. Men ett problem är alltid ett problem! Men livet är fult av upp- och nergångar, bara att vänja sig vid. Och nergångarna är ändock behövliga, ty annars skulle våra ljusa dagar vara mörkare. Jag känner mig som en narkoman av lycka, och när man fått mycket av den saknar man den desto mer när den är borta. Jag behöver den mer och mer för att hålla ångan uppe, göra livet mer värt att leva, men man skulle väl egentligen behöva stanna upp och bara njuta av tillvaron som den är.
Som sagt... livet är en gåta, precis som anledningen till varför jag skrev detta inlägg. :S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar